Läs och tänk efter hur bra du egentligen har det!

Här är utdraget som jag läste i Fnulans blogg. Läs det! ❤

När livet sätter krokben för en!

 Jag fick en förfrågan av Malin om jag ville skriva ett gästinlägg på hennes blogg baserat på den resa som jag och min familj har gått igenom senaste året och efter lite funderande så tyckte jag att det kunde vara en bra idé, för det kanske kan få någon annan som hamnar i en liknande situation som oss att finna lite styrka och inspiration.

//Lari 

Det här är min historia om hur man finner styrka och kraft att gå vidare när saker går emot en.

Tänk dig att du har fått till det perfekta livet, så som du har drömt att ditt perfekta liv skall vara. I mitt fall så var jag så nära mitt perfekta drömliv. Jag hade hittat min kvinna i livet, Elin. Vi hade precis köpt vårt drömhus och flyttat in. Vi väntade vårt första barn i februari och på nyårsafton 2011/2012 friade jag till Elin.

Vi hade båda två jobb som vi trivs med och ekonomiskt så klarade vi oss helt ok trots att husets renoveringar svalde en stor del av våra inkomster.Huset hade vi renoverat en stor del av, bland annat hade vi fått till ett kök som verkligen var en dröm att tillbringa tid i och laga härliga middagar i tillsammans med vänner och familj. Det som fanns kvar att göra var källarplan med badrum och att få till något sovrum till och det tänkte vi ta framåt våren och sommaren 2012.

Sjunde februari föddes vår son Ludvig och då var vi där, det perfekta livet så som vi ville ha det, vi var en familj!Livet lekte. Det var dags att ta tag i renoveringen av källarplanet och göra klart huset så att det verkligen var i toppskick!

Då bestämde livet sig för att börja sätta krokben för oss…

När jag väl började riva väggarna på toaletten så möttes jag av svartmögel. Ja, det var inte så konstigt för isoleringen låg ju dikt emot betongen utan någon som helst luftspalt och det var kanske inte hela världen att det fanns lite mögel där, frågan var ju bara om det fanns mer på andra ställen? Ja, det fanns bara ett sätt att få reda på det och det var ju att riva vidare och det skulle ändå rivas för att vi skulle kunna få det som vi ville. Det visade sig att det var otroliga mängder med svartmögel på väldigt många ställen i hela källarplan och speciellt under golven. Ett otroligt felbygge visade det sig vara och dessutom så upptäckte vi lite senare att det som skulle vara en nygjord dränering var rent och skärt fusk, det var så gott som obefintlig dränering runt huset och det i kombination med felaktigt reglade väggar och golv hade gjort att svartmöglet frodades i hela källarplan.

Okej, det här var inte bra insåg vi snabbt, men ändå, vi kände att det här klarar vi av men vi kan inte vistas på nedervåningen där vi tyvärr hade vårt sovrum och med en nyfödd hemma så tog vi inga som helst chanser utan lånade en husvagn som vi ställde upp på tomten och bodde i. Det skulle ju ändå bara vara tillfälligt tills det att vi hade rivit ut hela nederplan och fått dit en firma som kunde sanera bort allt mögel och ekonomiskt så började vi redan klura på hur vi skulle anmäla de gamla ägarna för dolda fel och få ut ersättning. När allt var utrivet och sanerat så flyttade vi in i huset igen och började planera för hur vi skulle gå vidare, då hade vi kommit fram till juli och min semester började närma sig, vilket skulle innebära att det fanns massor av tid att renovera.

Men, livet hade ett krokben till att leverera till oss, och det var ett rejält krokben.

Några veckor innan det var dags för mig att gå på semester så kände jag av lite halsont som efter en vecka blev till riktigt ont i halsen och feber. Typiskt, halsfluss så här innan semestern. Jag sjukskrev mig och åkte in till vårdcentralen och fick penicillin och åkte hem för att kurera mig, det var ju inte hela världen ändå för efter ett par dagar på kuren brukar man känna sig bättre och det är ju bara en vecka ungefär man får stå ut.

Men, efter ett par dagar med penicillin hade det inte blivit någon som helst förändring, utan det var nästan värre, så jag ringde till sjukvårdsupplysningen och de sa att jag skulle åka in till primärvården för att se om jag hade en böld i halsen. Det blev en remiss till akuten istället för att träffa en öron-näsa-halsspecialist.

Hon kunde konstatera att jag inte hade någon böld och troligtvis inte halsfluss heller utan det kunde kanske vara körtelfeber. Hon sa att jag fick avgöra själv om jag ville åka hem samma kväll eller om jag skulle stanna över natten på sjukhuset och med tanke på att jag knappt hade kunnat äta eller dricka något på en vecka, så kände jag att det kunde vara bra om jag stannade en natt och fick lite dropp och näring, så jag stannade kvar.

Det blev två dygn på en vanlig mottagning, sen blev jag flyttad till hematologen.

Hematologen… hematologen… hm, blod visste jag att det handlade om och tänkte att jag kanske hade fått en blodförgiftning när jag höll på att riva hemma, för det blev lite sår här och var på kroppen. Jaja, det kan väl inte vara så farligt tänkte jag, tills det att jag kom ner till avdelningen och fick träffa läkaren.

”Vi misstänker att du har en allvarlig blodsjukdom, troligtvis leukemi.”

Leukemi… blodcancer!

Men, vänta, det ska inte drabba mig, det drabbar ju bara andra och jag lever ju mitt perfekta liv nu!

Krokben, dra undan mattan under fötterna på en, rullgardin ner, ja kalla det vad ni vill, men chocken var omedelbar och ofattbar. Samtalet till Elin var det jobbigaste samtal jag någonsin har behövt göra och efter det så följde samtal till övriga i familjen samtidigt som jag låg med hög feber och total kaos i min kropp och själv var i chock.

Redan nästa dag så körde läkarna igång med cellgifter, det fanns ingen som helst tid att vänta och man ville inte ens vänta på att få en fullständig diagnos av vilken typ av leukemi det var, utan man visste att det var AML – Akut myeloisk leukemi, vilket räckte för att sätta igång med cellgifter.

När jag frågade läkarna om mina odds, så sa de att de inte ville prata i odds, utan att med tanke på min ålder och goda fysik så fanns det goda chanser att jag skulle klara mig men att man aldrig vet, det beror på hur jag svarar på cellgifterna. Jaha, där låg man på hematologen som nybliven pappa, husägare till ett hus som just nu var i total kaos och hade drabbats av leukemi och ingen visste om jag skulle överleva ens.

Mitt perfekta liv gick i bitar, i rasande fart.

Tre dagar efter att jag hade fått diagnosen så gifte Elin och jag oss, på sjukhussängen. Det var verkligen inte det bröllop som vi hade tänkt oss, men vi ville verkligen vara gifta ifall det värsta skulle hända. Dels så skulle det förenkla otroligt mycket för Elin om jag gick bort, rent byråkratiskt, men det viktigaste av allt var att vi faktiskt fick gifta oss, för kärlekens skull!

Nästa bakslag kom när jag berättade för läkarna om vårat hus, där vi hittat en massa svartmögel och de då meddelade oss att jag inte får lov att vistas där, pga att möglet i sig kan ge mig lunginflammation eller andra infektioner mellan cellgifterna som kan vara direkt livsfarliga för mig. Där försvann möjligheten att vara på hemmaplan och kunna njuta av den tillvaro vi hade där trots att källaren inte var i skick när jag väl fick lov att åka hem på permission mellan cellgiftsbehandlingarna.

Det innebar att vi var tvungna att bo hemma hos släkt, vänner och bekanta när jag väl fick vara hemma, och detsamma gällade för Elin och Ludvig, för de kunde ju inte heller vara i huset för att då kunde de ta med sig mögelsporer in till mig på sjukhuset, så Elin flyttade runt en massa hos olika boenden med bilen fullpackad av saker.

Själv så levde jag i sjukhusbubblan, där alla dagar flyter samman och man knappt märker hur livet utanför sjukhuset går vidare och flyger förbi. Allt handlade om cellgifter, mediciner, komplikationer och att ta sig igenom den dag man vaknade upp till. En dag i taget fick verkligen en innebörd för oss och man vågade inte blicka framåt längre än några dagar, trots att jag svarade bra på cellgifterna, det fanns så mycket ändå som kunde hända och gå snett.

Idag så sitter jag på patienthotellet i Umeå och skriver det här och det har gått lite över ett år sedan jag blev sjuk och mycket har hänt. Jag har genomgått en stamcellstransplantation som varit lyckad. I Umeå har jag tillbringat totalt 21 veckor som inlagd patient, 11 veckor i samband med transplantationen och ytterligare 10 veckor pga komplikationer efter transplantationen.

Jag har genomgått saker som jag aldrig skulle tro att jag skulle behöva genomgå i hela mitt liv, och saker som jag på rak arm skulle sagt nej tack till under normala omständigheter, men med livet på spel så skulle läkarna kunna säga vad som helst till mig så länge de kunde motivera det och jag skulle gå med på det.

Vårt drömhus har blivit sålt, till en enorm förlust och anledningen till att vi fick sälja det är att vi aldrig skulle kunna få garantier på att det skulle vara beboligt för mig. Alternativet som fanns var att riva huset och bygga nytt, men det var inte ekonomiskt försvarbart med tanke på att vi då skulle stå med dubbla bolån i stort sett och om det skulle vara så att jag inte skulle klara mig utan gå bort i ett återfall av leukemin eller någon annan komplikation så ville vi inte sätta Elin och Ludvig i en sits som de inte skulle klara ekonomiskt.

Men, det är bara pengar och materialistiska saker som vi har förlorat, vi har det viktigaste kvar, familjen.

Den stora frågan då, hur hittar man styrkan att gå vidare när livet sätter krokben för en?

Ja, det finns nog inget som är mer individuellt än just det, var man finner sin styrka och motivation, men för mig så har det funnits vissa självklara punkter i mitt liv som har gett mig den förmågan att kämpa.

Ludvig är utan tvivel den absolut största källan till att jag kämpat emot alla motgångar och komplikationer. Att han inte ska få växa upp med pappa i livet, det har inte funnits som ett alternativ, dessutom så vill jag uppleva allt som det innebär att få bli pappa.

Ludvig har även varit den jobbigaste biten på hela den här resan, att jag inte kunnat vara den pappa som jag hade tänkt mig vara för honom, men samtidigt så har jag ju gjort exakt allt jag kan, nämligen att överleva och förhoppningsvis besegra cancern så att jag kan få all den tid som jag vill med honom i framtiden.

Stora delar av hans första år missade jag, men de stunder som jag fått med honom gav mig otroligt mycket energi och idag så är han fortfarande den som ger mig flest skratt och glada stunder och är utan tvekan min stora energikälla och motivator.

Elin är min andra stora källa till att kämpa. Min fru, mitt livs kärlek och den som jag vill bli gammal med och kunna sitta i vårt kommande drömhus och blicka tillbaka på allt vi har gått igenom och bara njuta av att vi får bli gamla tillsammans. Utan henne hade inget fungerat, hon har dragit ett så enormt stort lass när det gäller Ludvig, huset, försäkringar, juridiska processer och så vidare, hon har varit en klippa! När saker har varit jobbiga för mig har hon funnits där och hjälpt mig upp på fötter igen och hon har inte lämnat min sida någon gång utan alltid funnits där på något vis.

Resterande familj och vänner har spelat en stor del med. Mina vänner och kollegor och vänner och kollegor till Elin har ställt upp och hjälpt oss väldigt mycket med praktiska saker. Saker som kollegor och vänner har gjort, har varit helt fantastiska och utan dem hade vi haft det bra mycket tuffare idag.

Insamlingen på Laris änglar på Facebook har hjälpt oss enormt mycket rent ekonomiskt och det har varit en fantastisk inspirationskälla att se hur mänskligheten verkligen ställer upp när man behöver hjälp. Okända människor för oss har skänkt pengar, tankar, kärlek och styrka till oss utan att kräva något tillbaka, det är stort!

Positivt tänkande har varit en självklarhet från dag ett. Jag tror att det har spelat en väldigt stor roll i mitt tillfrisknande, att inte låta sjukdomen slå ner mig utan jag har hela tiden haft inställningen att jag ska klara detta och jag ska besegra cancern! Visst har det funnits stunder då man har ställt sig frågan om man kommer klara av detta, men snabbt har jag slagit bort de tankarna och istället tänkt att jag SKA klara av detta.

Idag är jag ”cancerfri”, dvs det finns inte några cancerceller i blodet, men jag kommer alltid att få leva med vetskapen om att det kan komma tillbaka igen, men det gäller att våga sluta tänka på det och leva livet istället.

Det som är mitt mål nu är att klara av första året efter transplantationen, för om man skall få ett återfall så är det oftast inom det första året som det sker. Men, jag är övertygad om att med positivt tänkande och att inte tänka att man kan få ett återfall kommer göra att det här kommer gå bra. Visst är det så att man inte kan veta vad framtiden har att vänta, men allt som vi har gått igenom tillsammans som en familj har gjort oss så otroligt starka. Idag har vi lyckats göra oss lånefria och bor i en hyreslägenhet. Vi försöker landa i allt som har hänt och börja leva ett ”normalt” liv igen och sakta tar vi oss framåt dag för dag i hopp om att kunna få tillbaka vårt ”perfekta liv” igen.